De senaste dagarna har jag känt mig lite trött och glåmig. Det är ju november, så kanske inte så konstigt, och dessutom har jag tillbringat för mycket tid inomhus. Frisk luft och naturupplevelser brukar vara bästa medicinen mot trötthet och "brain fog". Även om mina familjemedlemmar är de bästa som finns, har jag ibland behov av att vara för mig själv ett litet tag, introvert som jag är. Då laddar jag batterierna.
Jag har varit ledig idag och eftersom vädret skulle bli hyfsat enligt väderleksrapporten planerade jag in en kort utflykt till stugan. Förra veckan beställde jag ett par vadarbyxor med hängslen - trodde jag - som när jag öppnade paketet idag visade sig vara mer som stay-ups i galontyg med stövlar nertill. Men jag tänkte ge dem en chans, även om vågorna kan gå rätt så höga den här årstiden.
Jag packade ryggsäcken och åkte den ganska långa och krokiga vägen till stranden. Vilken känsla det var att stiga ut på sanddynerna och blicka ut över havet. Tiden stannade nästan. Inte en människa i sikte, bara jag och havet.
Sen var det dags att se vad stay-upsen gick för. Jadå, de var förvånansvärt bra. Det kändes inte det minsta kallt, till en början. Men sen nånstans halvvägs till holmen kom den där lite för stora vågen. När jag kom iland var jag rätt så full i skratt, för jag såg ut som om jag inte hunnit i tid på wc. Då var jag extra glad över att det inte fanns en enda själ i närheten.
Jag gjorde upp en brasa i spisen och hängde byxorna på tork. Och då infann sig den där avslappnade känslan. När man landar och verkligen befinner sig här och nu. När man sitter där med en kopp varm choklad i handen och en sprakande brasa som enda underhållning. Kastar en blick ut genom fönstret och njuter av landskapet. Det är livet.
Och ja, en stickning hade jag med också. Islandströjan Birki, som är på slutrakan. Jag älskar färgerna!
Jag har varit ledig idag och eftersom vädret skulle bli hyfsat enligt väderleksrapporten planerade jag in en kort utflykt till stugan. Förra veckan beställde jag ett par vadarbyxor med hängslen - trodde jag - som när jag öppnade paketet idag visade sig vara mer som stay-ups i galontyg med stövlar nertill. Men jag tänkte ge dem en chans, även om vågorna kan gå rätt så höga den här årstiden.
Jag packade ryggsäcken och åkte den ganska långa och krokiga vägen till stranden. Vilken känsla det var att stiga ut på sanddynerna och blicka ut över havet. Tiden stannade nästan. Inte en människa i sikte, bara jag och havet.
Sen var det dags att se vad stay-upsen gick för. Jadå, de var förvånansvärt bra. Det kändes inte det minsta kallt, till en början. Men sen nånstans halvvägs till holmen kom den där lite för stora vågen. När jag kom iland var jag rätt så full i skratt, för jag såg ut som om jag inte hunnit i tid på wc. Då var jag extra glad över att det inte fanns en enda själ i närheten.
Kommentarer
Skicka en kommentar